Lisa Vinsa: ”Vi är lyckligt lottade här i norr”
Det finns en plats i norr. En plats där solen lyser starkt på sommarhalvåret medan vintern bäddar in landskapet i mörkret som lyses upp av pannlampans sken när skidorna svischar fram i den knarrande snön.
Det är vackert, båda delarna, eller egentligen alla fem årstider som symboliserar Kiruna. Sommar, höst, vinter, vårvinter och vår. Sommaren då midnattssolen lyser starkt, hösten som ramar in staden i färgsprakande kostym, förväntan inför kommande vinter. Skidor som prepareras, skotrar som tankas upp och Kirunabor som ivrigt inväntar den första snön.
Vintern kommer och mörkret lägger sig över staden som lever upp när snön färgar landskapet vitt medan norrskenet dansar över himlen. LKAB, den stora båten som jag som liten såg framför mig, tornar upp sig som ett monument och lyser vackert. Vi inväntar julen och att granen på toppen av gruvberget ska tändas.
Efter årsskiftet stiger sakta solen upp igen och dagarna blir klara, krispiga och fyllda av pirr. Det är det jag känner när jag på längdskidorna svischar fram på Matojärvi IP, Kirunas anrika skidstadium, ett pirr. Upp mellan ”tipparna” och ut på hundspåret med utsikt över såväl gruvan som Kebnekaise och de bergsmassiv som omger Sveriges högsta topp.
Vårvintern är här, solen skiner igen och den gnistrande snön påminner ständigt om hur tacksam jag är över att ha vuxit upp just här. Efter en lång vårvinter följer våren, när snön tinar och knopparna brister i träden. Sommaren är sedan åter och midnattssolen är tillbaka. Det underbara ljuset omfamnar åter gruvstaden som förenar arbetsmöjligheter med stadsliv i symbios med naturen.
Vi är lyckligt lottade här i norr. Det känns tryggt och fint. Att en stad, grundad efter gruvan, har växt till att bli ett samhälle och en stad för folket där industrin bidrar till utveckling, inte bara sett ur järnmalmsproduktion. Det är här i norr som arbetsmöjligheter skapas tack vare gruvdriften och möjligheter att leva med naturen som närmsta granne. Jag är tacksam över det, allt som Kiruna är för mig och allt som Kiruna betyder för mig. Tack vare gruvindustrin och min farfar, som tidigt arbetade i gruvan, känner jag stark samhörighet till staden.
Till mina rötter.
Jag är uppvuxen i naturen med föräldrar som uppmuntrade till frisk luft, till rörelseglädje och nyfikenheten i att testa olika sporter. Ett rikt föreningsliv i Kiruna gav mig möjlighet att göra just detta. Det var skidåkningen som till slut vann mitt idrottshjärta. Lågan som tändes under skidleken med IFK Kiruna och sedan ungdomsträningarna med Jukkasjärvi IF brinner fortfarande starkt. Under vintern och vårvintern återvänder jag ofta till Kiruna för att känna det där lyckopirret i magen av att få svischa fram på skidspåren som banade vägen för mig som liten. Det påminner åter om tacksamhet för staden som skapade mig, Lisa Vinsa, idag med ett arbete som elitskidåkare.
Jag drivs av att utvecklas, att se hur långt vilja och beslutsamhet kan ta mig, att jaga drömmar om framtida mästerskap med likasinnade, att få möjlighet att vistas ute i naturen, att upptäcka nya platser och att ständigt arbeta efter mål. Att vakna upp med ett tydligt syfte och en glöd som brinner.
Jag är för alltid en Kiruna-tjej, uppvuxen med gruvindustrin som en naturlig del i vardagen. En uppväxt som skapade möjlighet för mig att växa upp i naturen och att finna glädje i idrott.
LKAB:s gästkrönikör:
Lisa Vinsa, längdskidåkare i Piteå Elit.
Om Lisa: Målinriktad, glad 27-åring som satsar helhjärtat på längdskidåkning. Studerar, vid sidan av, till en ekonomiexamen. Älskar utmaningar, att jobba efter mål, solsken, krispiga vinterdagar, tid med familj/vänner och möjligheten att arbeta med naturen som kontor vilket skidåkningen ger mig. Född i Boden, uppvuxen i Kiruna, har gått skidgymnasiet i Gällivare och är numera bosatt i Östersund.
