Flickan som bar stadens namn före staden
Hon föddes i ett provisoriskt skjul av fläsk- och dynamitlådor, innan platsen omkring henne hade blivit en stad. Flickan som fick namnet Kiruna kom till världen som den första i det nya gruvsamhället, och hennes liv kom att spegla stadens eget, format i karghet men med stora förhoppningar och en stark vilja.
När Anders Petter Söderberg kom till foten av Luossavaara i januari 1899, hade han fattat ett av sitt livs mest våghalsiga beslut. Han hade lämnat Jämtland, sin gravida hustru Ingeborg och deras tre första barn bakom sig i jakt på arbete, framtid och kanske också en sorts ro som den rastlösa själen aldrig riktigt fann. Här, bland vindpinad fjällhed och malmbergens mörka siluetter, skulle han bygga ett hem.
Det blev ett slags hus, om man använder ordet generöst. Fläsklådor, dynamitlådor, enkla brädor, och ett jordgolv där vattnet slingrade sig fram när det regnade. Det var detta som väntade Ingeborg när hon några månader senare gav sig av på den långa resan norrut. Hon var då höggravid, och reste med barnen Paul, snart tre år, Klara Kjerstina, sju år och Nestor, åtta år. Man kan undra vad Ingeborg tänkte när hon såg det där skjulet som skulle bli deras första hem.
När familjen installerat sig i den snabbt växande kåkstaden började ryktet gå om den gravida kvinnan i fläsklådan, som hustypen kallades. Hjalmar Lundbohm, LKAB:s förste disponent och den drivande kraften bakom det nya samhället, höll koll på varje familj som kom. Han föredrog att människor slog rot, att barn föddes och gav platsen en framtid. På sommaren 1899 hade samhället Luossavaara besökts av konsul Gustaf Emil Broms med fru. Broms var en viktig aktör de första åren efter att LKAB grundats. Hjalmar Lundbohm och paret Broms kom överens om att skänka 100 kronor till det förstfödda barnet på platsen, en ansenlig summa på den tiden.
Den 21 augusti 1899 föddes så flickan. Hjalmar Lundbohm kom hem till familjen Söderberg och undrade om de kunde tänka sig att döpa flickan till Kiruna, och så blev det. Lundbohm var med på dopet som skedde i hemmet, och han blev flickans gudfar.
I april 1900 fotograferades familjen och deras lilla hem av den legendariske fotografen Borg Mesch. Bilden skulle bli ikonisk. Ett barackliknande skjul som ser högst provisoriskt ut med stora istappar hängande från taket, och framför det en familj som trodde på framtiden.
Kiruna fick fler syskon. Atler född 1902, tvillingar födda 1904 varav det ena dog några dagar efter födseln och det andra barnet tre månader senare. Levi föddes 1906 och Gunnar 1910.
Åren som följde bestod av slit, flyttar och sökande. När fadern 1907 drog till Kanada med de två äldsta barnen Klara Kjerstina och Paul, lämnades Ingeborg och de yngre kvar. Tanken var att Anders Petter skulle hämta de andra senare. Kiruna och hennes syskon som var kvar i staden hamnade på barnhem sedan mamman Ingeborg insjuknat. Kiruna bodde på barnhemmet tills hon skrevs ut 1915. Anders Petter återvände 1911, bara för att vända tillbaka över Atlanten igen när han upptäckte att Ingeborg fått ett barn med en annan gruvarbetare under hans långa frånvaro. Om han hälsade på barnen som lämnats kvar, och vad han då sa till dem, vet vi inte.
Barnhemsföreståndaren för flickorna på barnhemmet, Elin Nyren, tog med sig Kiruna till Åtvidaberg. Där ordnade hon en plats som barnsköterska hos en prästfamilj åt ”Kirra”, som Kiruna kallades. Hon började senare en utbildning i Stockholm för att bli dispensärsköterska specialiserad för att jobba med tbc-sjuka patienter. Där bodde hon hos en av Hjalmar Lundbohms vänner. Hon brevväxlade också med Lundbohm, och fick bland annat goda råd när hon tappat bort sin bankbok med de 100 kronor hon hade fått som dopgåva. Efter utbildningen återvände hon norrut. Hennes koffert märktes: ”Fröken Kiruna Söderberg, bostad 149.”
På annandag jul 1922 gifte hon sig borgerligt med John Forsberg, verkstadsarbetare ursprungligen från Vuollerim. Bröllopsfesten i Sveasalen fylldes av släkt och vänner, och paret flyttade in i Gullikssons hus vid Adolf Hedinsvägen. När dottern Gudrun föddes 1923 hade sjukdom redan tagit fäste i Kirunas kropp. En cancer växte mellan lungan och hjärtat, och hon låg i perioder både på sanatorium i Malmberget och på Radiumhemmet i Stockholm. På tåget hem till Kiruna efter en av behandlingarna drabbades hon av lunginflammation och dog, bara 26 år gammal.
Vid begravningen var kyrkan fylld till sista plats, och rikligt smyckad med blomsterprakt, eftersom Hjalmar Lundbohms begravning hållits bara sex dagar tidigare. Så fick Kirunas gudfar skänka även en sista gåva. Hennes namn lever vidare inte bara i staden, utan även som mellannamn på familjens förstfödda flickor efter förslag från Hjalmar Lundbohm. Nu är familjen framme vid den sjätte generationen med namnet.
”Kiruna är min skyddsängel”
Länge var väldigt lite känt om det liv som gruvsamhällets förstfödda barn levde. Hennes dotterdotter har ändrat på det genom årtionden av efterforskning.
– Jag har alltid varit nyfiken på min mormor Kiruna, hon har följt mig genom mitt liv som en skyddsängel, säger Britt-Inger Forsberg.
Britt-Inger föddes 1945 och kom att växa upp hos sin morfar, John Forsberg, som var gift med Kiruna Söderberg innan hon avled bara 26 år gammal.
– Jag trodde länge att morfar och hans andra fru var mina riktiga föräldrar. En gång när jag var ute och lekte var det en bekant kvinna som sa ”och din mamma som är i Stockholm”. Jag sprang in och grinade och när jag sa ”tant Maja säger att du är i Stockholm” så förklarade morfars fru att ”det är din Stockholms-mamma”. Jag träffade min riktiga mamma Gudrun när jag var åtta år gammal. Då hade hon familj och jag hade en lillasyster. Att jag hette Kiruna förstod jag nog först när jag började skolan, säger Britt-Inger.
I unga år tyckte hon mest att namnet var konstigt, och undvek att nämna det. Med tiden växte dock nyfikenheten och önskan att veta mer om mormodern som levt ett tufft liv och ändå tagit sig fram, inte olikt hur Britt-Inger själv fick hantera motgångar i livet. Med åren har Britt-Inger spårat upp delar av Kirunas liv och lagt pusslet om vad som hände henne. Ibland har själva namnet som de delar varit till hjälp. I familjen är det en tradition att den förstfödda flickan i varje generation heter Kiruna.
– När min dotter Marica Kiruna hade fått sin dotter kom narkosläkaren och frågade om hon heter Kiruna. ”Ja” svarade hon ”det heter min mamma också och min dotter ska heta Kiruna”. Då sade läkaren ”I mitt hus bor en kvinna som haft en barnflicka som hette Kiruna”. På så sätt fick jag kontakt med Kerstin som var barn i prästfamiljen Falk där Kiruna jobbade åren 1915–1917. Vilket sammanträffande!
Mängden historiskt material och fakta om Kiruna Söderberg har vuxit genom åren. Även om det blivit en del spridning av resultatet, till exempel som föreläsning och medverkan i en podd, så vill Britt-Inger också skriva en bok. Hon tycker Kirunas livsöde säger mer än bara vad som egentligen hände den lilla flickan på den svartvita bilden, hon som bara 26 år gammal begravdes med blomprakten från begravningen av stadens andra stora namn, Hjalmar Lundbohm, som också var hennes gudfar.
– Tänk vilka liv de levde. Kirunas mamma Ingeborg åkte från Jämtland till den nya gruvstaden, höggravid och ensam med tre barn som var tre, sju och åtta år gamla. Och sen komma till den enkla bostaden som pappan byggt av fläsklådor och dynamitlådor. Min mormor kom att växa upp på barnhem tillsammans med sina syskon och lyckades ändå skaffa både jobb och utbildning, för att sedan dö så ung. Hennes berättelse säger mycket om gruvsamhället Kirunas födelse, och samhället på den tiden, säger Britt-Inger.
