Dags att göra slut med machokulturen
På LKAB arbetar vi aktivt för att skapa inkluderande arbetsplatser som välkomnar ett brett urval av individer. Nu stärker vi vår attraktivitet genom att kasta bort de sista resterna av machokultur. Det gör vi gemensamt.
Under resan från bra till bäst pågår en kulturell förändring där det som är bra i LKAB-kulturen förstärks och de normer och kulturer som inte tar oss framåt utmanas.
– Det har skett mycket på LKAB under 2000-talet och vi rör oss mot en mer inkluderande arbetsmiljö. Men det går för långsamt med machokulturen. Vi har fortfarande arbetsplatser där den förekommer och vi måste jobba aktivt med frågan för att inte hamna efter övriga samhället, säger Malin Brännvall, avdelningschef hållbarhet och ordförande för mångfaldsgruppen.
Machonormen påverkar arbetsmiljön
I en machokultur är vissa beteenden det normala, som att hålla känslor för sig själv eller att inte be om hjälp. Självsäkerhet, kaxighet och att det är tillåtet med lite våld är också en del av machonormen som sätter en ram för hur vi förväntas vara på vissa arbetsplatser.
– Vi har en kultur på vissa ställen där vi genar i kurvorna, vi gör inte det vi borde göra, eller gör det motsatta. I stället för att ta sig tid att gå ut i förrådet och ta ut säkringar sätts en stålbult in där en säkring borde vara. Det är för många exempel där vi av olika skäl väljer att inte göra rätt. Det är en förkastlig kultur, säger Jan Moström, vd och koncernchef.
Machoattityder är alltså negativt för vårt säkerhetsarbete. Men det är inte det enda som påverkas. I LKAB:s senaste medarbetarundersökning från 2016 anser 18 procent att vi inte har ett språkbruk som passar för alla oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning.
Kultur sitter inte i väggarna
– Där det finns en machokultur är det ofta mer tillåtet med homofobi, rasism och sexism, ofta i form av skämt. Att säga att man ska gå hem och spöa kärringen är sexism och machokultur. Vi har ett gemensamt ansvar för den här frågan och att säga ifrån, säger Malin Brännvall.
– Kultur sitter inte i väggarna, det sitter i folk. Vi har fått upp det här på bordet genom att börja prata om det, men det tar tid att ändra en kultur. Vi behöver vara tydliga med vad som är beteenden som vi accepterar och som vi inte accepterar. Alla vi som är ledare är extra viktiga som normbärare, säger Jan Moström.
