50 år sedan gruvstrejken
Det började som en spontan protest. Den 9 december 1969 lade 35 arbetare i Svappavaara ned arbetet, och satt kvar i truckverkstaden när morgonskiftet skulle gå på. Dagen efter sittstrejkade arbetarna i Kiruna, och ännu en dag senare arbetarna i Malmberget. Nu hade nästan 5 000 arbetare gått ut i vild strejk.
Det fanns ett utbrett missnöje med de hårda villkoren i gruvan, och med synen på gruvarbetarna. LKAB hade dubblerat produktionen på tio år och gjorde stora vinster. Genom den solidariska lönepolitiken, där LO strävade efter att utjämna löneskillnaderna i samhället, hade gruvarbetarnas löner inte höjts i motsvarande utsträckning. För att ytterligare rationalisera verksamheten hade ett amerikanskt tidsstudiesystem införts – UMS – som användes i den amerikanska bilindustrin. Varje moment tidmättes och värderades. Systemet kom att kallas för Utan Mat Snart eller Ultramodernt slaveri.
Månadslön istället för ackord
De strejkandes krav var månadslön istället för ackord. Gruvarbetarna ville ta bort förmännens ”övervakning av arbetet och rapporterandet uppåt”. Övertidsersättningarna skulle förbättras. De strejkande ville själva sköta förhandlingarna med LKAB, som vägrade. LO och LKAB försökte tillsammans stoppa strejken, och facket fick svidande kritik för att gå bolagets ärenden. Gruvarbetarna vann sympatier över hela det radikala Sverige. Kyrkor i Norrbotten tog upp kollekt till de strejkande, och bidrag strömmade in från hela landet, även från utlandet. Sammanlagt kom Den stora gruvstrejken det in mellan 5 och 6 miljoner kronor till strejkfonden. Flera svenska konstnärer skänkte konstverk till fonden.
Regelrätta förhandlingar utlovades
Efter nyår kom de strejkande och facket fram till en kompromiss. En 27-mannadelegation bildades med 21 personer från de strejkande och 6 från gruvfackets avdelningar. För att leda delegationen valdes ingen fackrepresentant, utan en av strejkledarna – Ture Rantatalo från Kiruna.
I slutet av januari 1970 kom LKAB:s vd, Arne S Lundberg, upp till Kiruna för första gången under strejken. Vid ett stormöte lovade han bättre arbetsmiljö och regelrätta förhandlingar. Men kravet var att de strejkande skulle gå tillbaka till arbetet. Vid ett stormöte de 31 januari röstade arbetarna för att strejken skulle fortsätta. Förhandlingsdelegationen hade en egen omröstning som slutade 12-12. Delegationens ordförande, Ture Rantatalo fick mot sin vilja fälla utslaget. Han röstade för att man skulle gå tillbaka till arbetet. Det fanns nu två motstridiga uppmaningar till arbetarna, dels stormötets, dels förhandlingsdelegationens. Vid ett sista stormöte uppmanade Ture Rantatalo de strejkande att gå tillbaka till gruvan. Han lämnade podiet i tårar.
57 dagars strejk
Den 4 februari återvände de strejkande till sina arbetsplatser – efter 57 dagar. Därmed kunde även förhandlingarna inledas. Arbetsförhållandena blev gradvis bättre, ackordet och UMS försvann. Samarbetet förbättrades. Aktionen i Malmfälten blev också en symbol för arbetsklimatet och skulle i förlängningen få betydelse för hela den svenska arbetsmarknadslagstiftningen. Det fanns ett stort pyrande missnöje i Sverige, och i den stora gruvstrejkens kölvatten inleddes en rad vilda strejker. Detta ledde till att LO tog initiativ till en rad nya arbetsmarknadslagar, som lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetarskyddslagen, arbetsmiljölagen och förtroendemannalagen.
Texten är hämtad från LKAB Framtid nr 4 2019, ”Forntid – Den stora gruvstrejken”.
